Idag mår jag lite bättre. Febern har gått ner lite från 39 till 37,2. Jag är alltså inte dödsligt sjuk. Men jag har fortfarande ont i huvet, det dunkar liksom så fort jag inte ligger ner. Och halsen gör fortfarande ont också. Men antagligen så måste jag åka in på matchen, annars blir inte mamsen å dom glada på mig plus att mamma sa att om jag inte orkar åka in på matchen så ska jag inte gå nån annanstans sen heller, vilket betyder att om jag inte går på matchen så får jag inte vara med J sen om han skulle vilja det. Jag hoppas. Så match blir det väl antagligen. Men först ska jag göra mig i ordning och hoppas att jag inte drunknar i duschen och sen ska jag gå till ica och köpa bafusin.

Sen har jag stött på lite problem med barnen. Nu när skolan börjar vet jag inte om jag kommer varken hinna eller orka att sitta och pendla in till Nacka för att sitta barnvakt. Jag kommer antagligen sluta ganska sent på dagarna så att jag inte hinner in i tid, och jag kommer säkert ha mkt plugg och inte orka. Så nu funderar jag på att "säga upp mig" hos familjen. Det är inget jag vill sådär, för jag tycker om att vara med barnen och jag tycker om föräldrarna också. Som en andra familj liksom. Men för att det ska bli bra för dom så kanske det är bäst så. Saaaaad! Jag kommer sakna dom om jag väljer att sluta, men what the hell, jag sitter och pendlar fram och tillbaka i tre timmar och är barnvakt lika länge. Ibland känns det inte värt det. I värsta fall ska jag leta upp en ny familj som bor något närmare, för jag älskar ju barn. Det känns också taskigt att sluta pga av att då måste föräldrarna leta efter en ny barnflicka och barnen måste vänja sig vid en helt ny person. Banrnen är ju så små också så det kan bli ganska jobbigt att byta sådär helt plötsligt. Jag vene, jag känner mig dum, fast å andra sidan hade jag bara en anställning på tre månader till att börja med.. tror jag. Jag vill inte slutaaa! :(



Jag saknar dig redan..