Måste avreagera mig lite känner jag. Jag har beslutsångest till tusen. Jag är en sån som får beslutsångets över minsta lilla sak. Det spelar ingen roll om det handlar om att man ska välja mat eller om man ska besluta sig för att kasta en för liten tröja när man rensar garderoben. Jag får sån jävla beslutsångest över minsta lilla liksom. Men nu handlar det inte om mat eller om för små kläder, utan om en pojke. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet vad jag borde göra för mitt eget bästa, men ändå så tvekar jag. Jag orkar inte gå igenom ett helvete av det här slaget igen, det gör jag bara inte. Då kommer jag döö. Så egentligen borde inte valet vara så svårt egentligen kan man tycka. Men det är det ändå. Jag tycker om den här pojken såå mkt, men samtidigt vet jag att det finns saker jag inte tycker om. Då kan man ställa sig frågan, är det mest på den positiva listan eller mest på den negativa listan? Tyvärr så lutar det nog åt den negativa, vilket suger. Jag är även så att jag försöker alltid se bort från alla dåliga sidor och bara tänka på det positiva hos personen, viket inte heller alltid är bra. Det gör att jag stannar fast att jag inte borde och på det sättet gör mig själv illa. Men såhär är det, jag har gillat den här pojken i typ ett år, det var förra sommarlovet som jag fick upp ögonen för honom. Och sen dess har det gått fram och tillbaka och upp och ner hela tiden fram tills nu. Och nu är bollen i mina händer, sägs det. Men då känner jag att är den verkligen det. Jag känner inte så. Visst, jag är väl den just nu som kan bestämma om jag vill fortsätta att försöka och ge det en chans till eller om jag vill avsluta allt här och nu. Men sen då, då känner jag att bollen är i dina händer. För om jag skulle välja att ge det en chans till, då skulle bollen vara i dina händer enligt mig. Då får du bestämma hur du ska välja att uppföra dig och du får välja om du är redo att förändra det som gör situationen negativ. Men jag vet att om jag väljer att fortsätta så kommer troligtvis inte den förändringen som krävs för att det här ska funka, att ske. Därför borde jag låta oss gå olika väga när det gäller kärlekslivet. Det är tråkigt men sant. Jag blir förkrossad när jag tänker på det, men jag har ändå lärt mig sedan tidigare att det är såhär jag borde göra för att inte jag ska gå under. Vi kanske kan vara vänner tillslut. Jag vet att jag kommer tycka att det är skitsvårt och att det suger, jag vet inte vad han tycker, men det kanske är bäst så. I vilket fall som helst, man kan inte vara i ett förhållande där det ständigt är bråk, missförstånd eller ej, spelar roll, man blir lika ledsen vilket som, och där den ena inte ser vart felet är. Jag ser vart felet är enligt mig och jag vet vad jag tror att man skulle kunna ändra på så att allt blir någorlunda bra. Men det verkar bara vara jag som ser det och därför måste jag ta det här beslutet nu. Jag är ledsen och kommer att vara det lång tid framöver. Vi umgås alltid med samma vänner vilket kommer göra det ännu svårare. Jag tror att jag kommer att dras till dig oavsett om jag borde eller inte, varje gång vi umgås med våra gemensamma vänner, men det är inte bra. Jag vill varken bli sårad eller såra någon. Jag vet att om jag inte avslutar nu så kommer vi båda vara ledsna framöver, och jag vet att om jag avslutar nu så kommer iaf jag att vara jätteledsen nu också. Jag blir alltså ledsen oavsett vad jag gör. Inte kul! Jag vet också att så fort jag kommer höra att du har träffat en ny tjej så kommer jag bli ledsen och tänka att det kunde vara jag, och jag vet att jag kommer att vara jätteledsen om jag skulle se dig med en annan tjej. Men sånt är livet och måste man ta den hårda vägen så måste man. Jag har blivit mkt starkare efter incidenten förra året och jag ska försöka att ta mig igenom det här bättre än jag skulle ha gjort förut.
Jag kommer alltid att tycka om nåt med den här pojken, alltid.
Förlåt! <3