Klockan är över tolv vilket betyder att det nu är den 28:de november 2009. Idag är det alltså exakt 12 år sen pappa lämnade oss. Hela 12 år! Det är helt sick! Känns som att det var igår eller i förrgår. Tiden går fort.
12 år, och jag kan fortfarande inte förstå att det är sant, att jag aldrig mer kommer få ge dig en kram eller en sista godnatt-puss. Nej, det finns inte i min värld. Man kanske tycker att, lilla flicka, get over it, det var så många år sen, du borde ha förstått vi det här laget. Men det är inte så lätt. Det är det verkligen inte. Jag drömmer fortfarande om den dagen då jag ska, av en ren slump, möta dig ute på gatan eller nåt liknande. Jag bara väntar..

Igår höll jag ett tal om dig i skolan, pappa, och fröken och publiken började gråta. Hur ska vi ta det? Jag tror att det var positivt. Jag har alltid velat bara ställa mig på en plats med mycket folk och bara skrika hur mycket jag saknar och älskar dig och bara vill ha dig tillbaka. Men det går ju såklart inte och det har jag heller inte mod till. Fok skulle ta mig som en crazyperson.
Men nu fick jag då iaf hålla ett litet tal på fem minuter om dig. Och mamma såklart. Talet kunde ha gått bättre enligt mig, jag hade velat säga så himla mycket mer fint om dig, men vi fick ju bara fem minuter så ja det blev som det blev.
Jag hoppas att du hade varit stolt om du hade hört det, det hoppas jag. Och jag hoppas att du hade varit stolt om du hade sett mig och den jag är idag.

Du var en sån fin person. Det vill jag att alla som läser, och hela världen för den delen, ska veta. Alltid glad, jätteduktigt på att rita och sy (faktiskt), och den där humorn hade du. Skämtade alltid med allt och alla. Och du var så omtänksam och supersnäll. Världens bästa pappa helt enkelt. Usch, jag vill inte sitta och skriva såhär egentligen för jag blir bara ledsen. Men ändå vill jag. Jag vill inte glömma. Som jag sa i mitt tal, jag var visserligen bara 6 år, det är ingen ålder, men man har ändå minnen. Det har jag, vissa är tydligare än andra, men dom finns där. Vissa saker och stunder minns man särskilt mycket. Jag tänker hålla dom minnen för oss själva, dig och mig. Dom är till för oss.

Imorgon ska jag gå upp till dig och hälsa på och tända ett ljus eller två. Jag ska se om Josefin vill följa med. Det är skönt att ha nån med sig. Det vill jag också att du ska veta, att jag hälsar på flitigt. Jag kommer upp om nätterna ibland när ingen vet (schhhh). Jag brukar inte berätta det för nån, men så är det. Jag vill inte göra dig besviken. Du ska veta att jag alltid finns hos dig pappa.