Jag kan inte sova. Är så sjukt jävla irriterad på folk, jag vet fan inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara flytta härifrån, från Ösmo. Självklart finns det vissa människor som jag inte vill ifrån, typ Jens, mamma, Emil och mormor och sådär, men det hör inte hit riktigt just nu. Jag vill bara bort, bort långt åt helvete. Så långt bort man kan komma för att starta om på nytt. Ett nytt liv, nya vänner, ny livsstil, ja allt nästan.
Jag vill inte visa mig svag, eller det har jag egentligen inga problem med så, typ hela gymnasiet har väl typ sett mig gråta och så men ändå. Jag vill inte showa med att det känns som att jag håller på att typ gå under, för så känns det. Pappa är borta, vänner sviker, sårar och går, skolan suger och massa annat. Inget är som det ska liksom. På nåt sätt känns det som att jag bara vill gå tillbaka i tiden och bli liten igen. Jag vill vara typ 6-7 år, då jag älskade färgen lila, då gröt var min favoritmat, då pappa fanns hos mig, då jag älskade skolan (och matte mer än något annat), och då jag hade en, och endast en bästa bästa vän, Matilda. Det var bra tider liksom och så vill jag ha det nu. Jag ska inte klaga på allt i mitt liv, för visst har jag en underbar familj även om jag vill att det bara ska vara vi fyra ibland, och jag har underbara vänner som ställer upp för mig i vått och torrt, som förstår att jag är förkrossad och ledsen bakom mitt sätndiga leende bara genom att titta på mig typ. Men liksom ändå. Varför mår jag som ett överkört djur då, va varför? Jag förstår inte. Kanske är det för att jag låter mig köras över för lätt? Varför låter jag vissa idioter bara köra över mig?