Jävla äckeldag! Jag skulle ju ha mitt lilla tal idag och ja vad hände, jo jag faila så jävla stort. Helvete! Jag satt där och lyssnade på några tal i början av lektionen, och jag laddade verkligen och funderade på om jag skulle orka hålla mitt tal. Det var nämligen så att på lunchen så pratade jag och tjejerna med Katrin och jag berättade för henne om hur jävla nervös jag var och att jag skulle börja gråta typ. Hon vet hur jag känner för det här med redovisningar och så så hon sa att jag inte behövde göra idag om jag kände att jag verkligen inte kunde, men att hon trodde att jag skulle klara av det. Och hon ville att jag skulle försöka klara av det för att hon tyckte att mitt tal var intressant och någonting som folk antagligen skulle lyssna noga på för att det var en ganska viktig sak jag skulle prata om.
A skitsamma. Jag satt iaf där och lyssande på dom andra och till slut så bestämde jag att nä nu håller jag mitt tal efter Fredrik, som då skulle göra efter den som var uppe just då. Fredrik höll sitt tal, var för övrigt jätteduktig, och sen så när han var klar så sa Katrin att nu var det bara 8 minuter kvar på lektionen så vi skulle hinna en till, och så tittade hon på mig och jag var dum nog och sa att a jag kan göra.
Så jag gick upp och ställde mig framför klassen och det kändes inte alltför farligt. Men sen började jag prata. Jag han väl säga typ tre meningar från mitt lilla papper och sen bara gick allt åt helvete. Jag kände att jag började skaka på rösten. Så jag sa rakt ut att, nej jag klarar inte det här. Jag tittade på Katrin och sa en en gång att jag klarar inte det här, jag kan inte. Så försökte jag att fortsätta men då bara brast det. Jag tog upp mina papper framför ansiktet och försökte andas lungt och tänka att fan jag klarar det här. Jag vet vad jag pratar om, det är mina egna erfarenheter så det kan inte bli fel. Inget vet om jag säger fel. Men ändå, det gick inte. Jag vände mig om så jag stod med ryggen mot klassen, fortfarande med papprena framför ansiktet. Jag ville inte att hela klassen skulle se att jag var påväg att börja gråta. Jag vände mig om och då kom tårarna. Med papprena framför ansiktet sa jag, jag kan inte. Sen gick jag snabbt mot dörren, kastade mina saker på bänken som stod närmast dörren, sen öppnade jag, gick ut och smällde igen dörren. Det var inte meningen att det skulle bli en sån smäll, det bara blev så. Så satte jag mig utanför klassrummet och försökte sluta skaka. Jag skakade som ett jävla löv i värsta stormen, jag kunde fan inte ens stå upp, så där satt jag i korridoren och skämdes. Jag sprang till toan för att sen gå tillbaka coh sätta mig utanför klasstrummet och vänta tills vi slutade så att jag kunde gå in och be Katrin om ursäkt och sen ta mina grejer.
När vi slutade så var Fredrik gullig och kom ut med mina saker, vissa var söta och frågad hur jag mådde osv. Jag har en ganska gullig klass ändå. Så gick jag iaf in till Katrin och bad om ursäkt och berättade att jag verkligen ville hålla mitt tal, att jag ville men kunde inte. Vi ska försöka att lösa det på nåt sätt kom vi överens om, typ sätta ihop en mindre grupp eller nåt. Jag har svårt att tro att det kommer bli så mkt lättare men vi får se. Jag vill verkligen berätta för hela klassen, för som Katrin sa så är det en viktig sak att berätta. Men aja. Så bra gick det idag iaf. Fan vad jag skäms! Jag ville verkligen inte ställa till med en scen, det var det sista jag ville. Jag vill liksom inte att nån ska tro att jag gjorde sådär med mening för så var det verkligen inte. Blää!
Sen anledningen till att jag började gråta och varför det var så jobbigt var liksom inte grejen att jag skulle prata inför hela klassen, ja det är hur jävla jobbigt som helst men nu vägde hela grejen med ämnet över. Det var ett känsligt ämne så det blev för mkt.