Idag fick jag min andra chans att göra om mitt tal. Jag hade turen att bara behöva ha Farah, Maili, Camilla, Sanne, Anna, Nakshin (?) och Katrine som publik. Ändå blev jag nervös. Eller inte nervös så, men typ skakig på rösten och så, men det var nog mest för att jag hade ett så jäkla jobbigt tal. Jag kände att det blev skakigare och skakigare på rösten men sen mot slutet så blev det lättare men då var det ju liksom nästan slut så det var synd. Då känner man att man nästan bara vill börja om för att det börjar flyta på.
Iaf så fick jag nästan alla att börja gråta eller snyfta lite, mer eller mindre, ska man ta det som positivt eller negativt, don´t know. Värst blev det väl när Katrine började gråta så att tårarna bara sprutade och hon var tvungen att springa ut. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Vad gör man liksom när fröken börjar gråta? Så jag tänkte gå och sätta mig på min plats men då började jag också gråta så jag gick ut till toaletten och samlade mig lite. När jag kom tillbaka så fick jag en klapp på axeln och sen lyssnade vi på Camillas och Nakshins tal.
Skönt att ha gjort det där nu även om jag inte är det minsta nöjd med själva talet.