Den där dumma dumma känslan finns fortfarande kvar. Ont i magen och bara oro som växer hela tiden. Jag vill inte ha de så. Har jag inte gått igenom tillräckligt kan man fråga sig. Jag känner på mig när det är nånting, jag har lärt mig. Och jag är liksom inte dum. Men aja, jag kan inget göra förutom att vänta och se. Men jag tycker inte att det är rättvist, det tycker jag inte. Men jag vill inte göra en stor grej av det, det orkar jag inte.. Snälla, gör det bara bra. <3

Jag tror att jag ska gå en promenad upp till pappas grav ikväll. Får se om jag får med mig sällskap eller ej. Men jag känner att jag måste ut iaf.
Många gånger känns det som att allt skulle vara så mkt lättare om jag hade pappa här. Jag uppskattar verkligen mamma hur mkt som helst och hon är det bästa jag har, och hon hjälper mig alltid när jag behöver. Men ibland behöver man en pappa också. Jag tror att pappa hade kunnat hjälp mig med saker mamma inte kan också. Kom tillbaka bara, snälla.. :(