Jag ska till USA! Jag ska till USA! Jag ska faaan till USA!
Men mamma vet inte om det än.. Heheh!
Nämen faaan, jag är sjukt taggad.
Såhär är det, när jag har tagit stunden, som är om typ ett halvår, då ska jag bli au pair i USA. Tror jag iaf. Grejen är att det här har varit en av mina drömmar sen ett par år tillbaka. Och nu har jag hittat en sån här grej som skickar en som au pair till USA som verkar vara skitbra.
Iom att jag inte vet riktigt än vad jag vill plugga vidare till så har jag sagt till mamma att jag vill ta ett år ledigt och typ jobba innan jag pluggar vidare på högskola. Och vad passar inte bättre då än att åka och jobba som au pair, och i USA dessutom. Min dröm liksom!
Jag tycker att det låter sjuuukt jävla bra så jag blir fan tårögd. Okej nej det blir jag inte, men glad som tusan blir jag.
Men sen kommer det till det lilla lilla problemet i det hela, och det är lilla mamsen. Hela mitt liv har jag lyssnat på mamma, gjort som hon har rått mig till och bara varit mammas lilla ängel typ. Är jag osäker på nåt, som jag ofta är, så rringer eller frågar jag alltid alltid mamma. Det kan handla om små saker som om jag är hemma tex och mamma inte är hemma, och om jag då vill ta ett äpple typ, då ringer jag mamma och frågar om jag får ta ett äpple. Skitlöjligt kanske många tycker. Men jag har alltid lärt mig att fråga om man får ta nåt eller låna nåt eller whatever liksom, först innan man gör det. Många gånger får mamma damp på mig och skriker till att va faaaan det är väl klart som fan att du får ta ett äpple. Ta vad du vill ha! Hahaha lite kul ändå, men sån e jag. :)
Eller så kan det handla om lite större saker som vad ska jag gå för gymnasium, ska jag färga håret, ska jag göra det å det å det. Aaaa ni fattar kanske. :)

Men när jag kom med förslaget att jag ville åka som au pair i USA så blev mamma hemskt ledsen. Jag har ju pratat mer eller mindre med henne om det här förut för år sen fram och tillbaka. Men nu förstod hon nog att jag menade verkligen allvar när jag la fram mina broschyrer på bordet. Fan jag klarar inte av att se henne ledsen. Jag gör bara inte det. Och framför allt inte se att hon är ledsen pga mig.
Men jag menar, det här är något som jag har drömt om och nu har chansen att göra. Och kanske den enda chansen.
Om man ser det så här, jag vet inte vad jag vill plugga vidare till än så jag har ändå tänkt att ta ett år ledigt från skolan för att jobba. Och jag har då chansen att åka och jobba med något som jag älskar, jo barn, och då i ett annat land där jag får lära mig jättemkt av det språket och deras kultur och allt va det nu heter, och dessutom få chansen att studera lite där. Jag tycker att det bara finns positiva saker med det.

Visst, det finns negativa saker också, så som att jag blir borta från familjen i ett år. Men jag menar, det är ett år av alla alla år som jag har kvar av mitt liv. Jag ska bli hundrafyrtio år. Det är ju hur många år som helst kvar när jag kommer hem sen. ;)
Nä men man fattar kanske. Ett år av hela livet, och jag kommer tillbaka. Och man kan hålla kontakten på telefon och msn och se på varan i webcam om man är road av det. Man säger ju inte upp kontakten och aldrig mer pratar med varan, verkligen inte.
Jag förstår att det är jobbigt för mamma om jag åker med tanke på att Denise har flyttat och ska vara borta några år, hon kommer ju hem nån gång per år men ändå, och om jag då också åker så finns bara Emil kvar. Det blir säkert tomt och så, för nu gör ju jag och mamma dom mesta sakerna ihop. Vi är dom enda tjejerna, jag är hennes sista dotter som bor hemma och sådär. Plus att hon blir så orolig när jag är nånstans själv, och vad blir hon inte då om jag ska åka till ett fritt främmande land själv.
Men det här är nånting som jag får chansen att göra nu och inte sen. När jag har pluggat i ett antal år sen så ska jag bygga en fet villa, skaffa en snygg man, skaffa tusen söta barn och bara leva livet. Då har jag inte tid att leka mamma i USA inte. Nu eller aldrig liksom. :)

Jag ska kämpa för min sak. I slutändan så är det ju trots allt mitt val iom att jag är över 18 men jag hatar ju att göra tvärtemot vad mamma säger.
Nämen fan det fixar sig. Jag har minst ett halvår kvar att ändra mammas mind. (Hur fan säger man på svenska. Hjärnsläpp! ) :)